Frostwriting

Nothingness

by Janice D. Soderling

Share this:
  • Email

Calm yourself, my child, it is gone.
What you see are the remains: the woodland, the smoke, the retreating flames.
Somewhere, perhaps, in a far-away country
the sky is bluer and roses cling to a stone wall,
perhaps there are palm trees and a milder wind—
here there is nothing.
Here is nothing but snow on the branches of the spruce.
Here is nothing to kiss with warm lips:
what of it, all lips cool with passing time.
And you claim, my child, that your heart is brave
and that living without hope is worse than death.
What do you expect of death? Nausea seeps from his garb,
and self-slaughter is the most loathsome end of all.
We should love these long sick hours of life,
these narrow years of yearning,
like the brief blooming of a desert landscape.

Original text by Edit Södergran:

Ingenting

Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting,
och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt.
Någonstans långt borta i fjärran land
finnes en blåare himmel och en mur med rosor
eller en palm och en ljummare vind—
och det är allt.
Det finns icke någon mera än snön på granens gren.
Det finnes ingenting att kyssa med varma läppar,
och alla lappar blir med tiden svala.
Men du säger, mitt barn, att ditt hjärta är mäktigt,
och att leva förgäves är mindre än att dö.
Vad ville du döden? Känner du vämjelsen hans kläder sprida,
och ingenting är äckligare än död för egen hand.
Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom
och tränga år av längtan
såsom de korta ögonblick då öknen blommar.

Issue 12 contents

Featured

Fiction

Poetry

Postcards